Livet tar nya vändningar. Ibland oväntade, ja för min del faktiskt ofta så. Ett nytt kapitel tog sin början då jag beslutade mig för att lämna huset i Glaskogen. Kärleken till skogen och vattnet tog jag med till Arvika. Och ännu har jag styrkan och viljan att vandra många mil bland granar och mossa, lyssna till vindens sus i de allra högsta tallarna en dag som är vindstilla. Att ta en tur på ett stilla vatten med min röda kanot, inget av det har förändrats men jag behöver också lite vila däremellan. I en tid som denna värdesätter jag varje dag då alla runt omkring mig har klarat sig från farsoten som plågar en hel värld. Inget kan göra mig mera tacksam. Och den har också lärt mig hur inget man är utan sina nära och kära. Min ensamhet var förfärlig över jul och nyår 2020 utan barn och barnbarn medan andra förlorat sina för gott i pandemi eller krig men det gav ändå tankar på hur det skulle kunna te sig om jag hade förlorat allt. Och då är det svårt att klaga.
Men världen blev plötsligt allvarlig.
Vårt arbete med att sätta Demokratiprojektet Inte glömma, inte minnas i sjön fortgår.
Vi kommer inte att ge oss och vi förväntar oss att kunna börja jobba under 2022. Minnet av förintelsen är på allas läppar och det vore väldigt märkligt om vi inte får det stöd vi behöver i en tid som denna då hatet och föraktet i allt högre grad börjar likna det som skedde i Europa under 30- talet. I ett samhälle i snabb förändring behövs kunskapsspridning och det är vad vi vill vara en del av med hjälp av den föreställning som ska produceras och spelas för i första hand alla elever i årskurs 8 i Värmland. Därutöver hoppas vi nå fram till alla andra grupper. Utöver föreställningen ska vi producera ett folkbildningsmaterial i samarbete med Forum för levande historia och en film ska fånga upp temat.
Detta står i fokus för mig och projektgruppen nu.
Den som är intresserad kan läsa mera, gå in under fliken aktuellt och läs om vår aktivitet.
I skrivande stund, timmen är sen och vinden tar i så katten Mimmi Jansson stirrar oroligt från fönsternischen. Och jag vet hur vinden tar i över Övre Gla och hur jag skulle ha lyssnat noga när den tog tag i de södra knutarna så det knakade och ven. Nu drar den över sjön från sydväst, alltid sydväst och jag drar över mig täcket och lämnar bekymren bakom mig med Mimmi Jansson i knävecket.
Välkommen till min hemsida